Tuesday, 26 July 2016

Att vara adopterad från Korea (del 2)


För ett antal år sedan skrev jag ett inlägg om hur det är att vara adopterad från Korea. Se här.
Notera att det var och är min berättelse, inget generellt eller säger att såhär är det. Alla har sin berättelse lika som vilken människa som helst. Samma med detta inlägg.
Anledningen till mitt förra inlägg var att jag var upprörd över att adoption alltid speglas på ett negativt sätt i media. Och jag tycker fortfarande att adoption inte speglas som något positivt alls. Så de frågor jag får från olika människor har jag viss förståelse för men å andra sidan tycker jag att det är tragiskt att vi 2016 inte kommit längre.
Det som nog stört mig allra mest är när olika män och kvinnor tittar med onda ögat på mig när jag går med pappa på stan. Ni vet den blicken, de stirrar på min pappa som om han är en äcklig man som tagit hem en asiatisk kvinna. Jag tycker det är vidrigt hur man ser på andra och har en uppfattning när man inte vet något som helt. Men sekunden senare tänker jag på mina svenska kompisar som faktiskt får samma blick när de går med sina pappor, men då är det Sugar Daddy!
Så ni ser, alla är lika men ändå olika. Gräset är inte alltid grönare på andra sidan.

Jag tycker det är lika tråkigt varje gång jag hört det, jag tror och har hört att många adopterade oavsett land har haft det svårt i livet. Men jag tror att det finns lika många icke adopterade som kan ha gått igenom liknande situationer. Lika men ändå olika. Precis som exemplet ovanför. Missförstå mig rätt. Jag tror att det är lättare att säga "adoptionsskada" istället för att ta itu med problemet. Men det är klart, vissa kan ha fått en adoptionsskada pga. hur livet blev när de väl kom hit eller hur gamla den/de var när den/de kom till Sverige.
Det är kanske också därför som jag känner mig extra lyckligt lottad när jag ser över min uppväxt och mitt förhållande till mina föräldrar, släkt och livet. Alla är lika men ändå olika! Alla har sin berättelse sina känslor, sina minnen och sina upplevelser. Ingen kan säga att det är rätt eller fel. Men vi kan alltid önska att om de haft en tragisk barndom oavsett adopterad eller ej får en bättre framtid.


I alla fall för att spekulera vidare i livet, vad har hänt med mig?
Jag ser på Korea och mitt liv på mer eller mindre samma sätt som jag gjorde då. Jag har åkt dit nästa varje år sedan dess, även tillsammans med mina föräldrar. De har fortfarande samma kärlek till Korea och ser alltid fram emot att åka dit igen.
Mirakulöst har jag funnit mig en koreansk man. Det trodde jag aldrig skulle hända. Jag tycker många asiatiska män ser bra ut men alltid varit på min vakt pga. kulturskillnaden samt alla mina lärare under min tid i Korea varnade mig för koreanska män...haha
De flesta av mina nära vänner blev också mycket förvånade när jag berättade att jag hade en koreansk pojkvän! Men han är min och jag kan inte tänka mig någon annan!
Jag har alltid tänkt att jag skulle hamna med en europe, inte pga. utseenede utan kultur. Jag tror att värderingar och grunder man har i livet är en viktig byggpelare för sin framtid. Det är det som spelgar ens val i livet. Dvs, för mig handlade det om det som ligger mig närmast hjärtat. Därför kan europe tolkas på många olika sätt, likaså.. vad klassas som europe? Det får diskuteras i ett annat inlägg vid ett annat tillfälle.

Jag må vara och kommer alltid att vara ett adoptivbarn men det är inte en stämpel jag går runt med. Jag är jag, jag fick chansen till ett bättre liv än det som min mamma kunde ha gett mig i Korea. Jag har klarat skolan bra, jag har jobbat hårt sen jag var 14-15. Jag har rest till alla platser jag velat. Jag har fått ett underbart liv! Jag är tacksam för att min biologiska mamma inte valde abort. Jag fick chansen till livet! Liksom alla andra finns det sämre och bättre dagar. Jag är liksom alla andra en människa.

Jag har inte sökt upp mina biologiska föräldrar. Samma som i tidigare inlägg, jag känner inget behov av det. Hon vet var hon lämnade mig och skulle kunna kontakta agenturen som förmedlade adoptionen. Jag har flera vänner och bekanta som sökt upp deras - många historier slutar lyckligt men det finns också många som inte blev vad de tänkt sig. Om är i tankarna om att göra det, innan du tar det sista steget, Googla, kontakta andra adopterade alt. adoptionscentrum för att höra om flera som sökt upp sina rötter för att få mer information som kan stärka ditt beslut. Oavsett beslut kan det få oanade konsekvenser, därför är det viktigt att du är redo.
Jag har som sagt lärt känna Korea på mitt sätt och jag tror inte att ett möte med mina bio-föräldrar skulle förändra mig som person, att jag skulle bli lyckligare eller att jag skulle hitta min identitet. Jag har fått all kärlek här i Sverige och det är den kärleken jag fått från familj, släkt och vänner som format mig och jag är nöjd med den jag är och vad jag har.
Alla är olika och varje individ får stå för sina val.

Jag är inte lika galen i koreansk musik (KPop), filmer och tvserier (KDrama) som förut men håller mig uppdaterad på de mest populära låtarna iaf! Spotify har uppmärksammat detta vilket är väldigt kul. Men som sagt den största anledningen till att jag lyssnade och tittade var dels för nöjets skull men också för att upprätthålla min koreanska. Min bästa vän och jag konstaterade tidigare i år att min koreanska i sig blivit mycket sämre sen jag flyttade hem till Sverige, men det är klart, då studerade jag på heltid och bodde där! Min koreanska är fortfarande bra men inte som då. Nu har jag även min man att prata med, fast han vill hellre prata svenska.



I och med min man kommer jag också resa till Korea för andra orsaker än tidigare och jag kommer även att få nya förhållanden till Korea än tidigare...
Oväntat men också intressant. (^_^)

No comments: