ALL INFO och BILDER är PRIVATA!!!!
All info and photos are private!!!!
Hangang floden en sommarkväll
Ber på förhand ursäkt för ev. stavfel... men det är ju en blogg ^^
Nuförtiden går det div program på tv kring adoption. Men att vara adopterad eller prata om det skiljer sig från varje individ. Det är ett brett ämne som är svårt att förstå.
Det är synd att alla dras över en kant och att mycket av det som står i media är tråkigheter. Jag tror att många får en skev bild av hur verkligheten ser ut. Visst har många adopterade haft det svårt i sin uppväxt, men å andra sidan finns det minst lika många som haft en väldigt bra uppväxt!
Det finns också baksidor med hur adoptioner går till för ja, alla går inte rätt till.
Själv är jag adopterad från Sydkorea, jag var 4 månader när jag kom till Sverige. Jag har en storebror som även han är adopterad från Sydkorea, vi är inte biologiska syskon.
Här är min historia
Som liten tänkte jag aldrig på att jag var annorlunda, att mamma och pappa såg annorlunda ut tänkte jag inte mycket på då jag hade min bror. Eftersom båda vi såg "likadana" ut så var det inge mer med det.
Jag har självklart fått frågorna sedan jag var lite: "var är du ifrån?" "Är du kines?" "Är du japan?" "Är du från Nord eller Sydkorea?"
Varje gång gav jag svaret: "Jag är från Sydkorea" "Nej, inte kines" "Nej, inte japan".
Då kom följdfrågan: "Vart ligger Sydkorea" "Vadå Ko-rea"
Som 6-7 åring var det inte lätt att svara på frågorna och det blev inte lättare med åren. För det finns inget rätt svar att ge någon som ändå inte förstår. Det finns frågor som inte går att besvara med ord!
Jag gillade aldrig att leka med dockor och hatade färgen rosa. Mamma försökte på alla sätt o vis att få mig att vara mer som alla andra flickor i min ålder. Hon köpte tex olika typer av dockor, en ljushårig, en mörkhyad och en asiatisk. men jag ratade dem alla, genom att stirra på dem och gå därifrån.
På dagis lekte jag och min "enda tjejkompis" i samma ålder alltid med killarna och hittade på en del bus. De dagar jag hade klänning brukade det sluta med ett eller flera hål. Tillslut gav mamma upp och köpte snickarbyxor, de var dock rosa och vita. Efter första dagen kom jag hem med gräsfläckar överallt!! (^0^)
Min moster nämnde för ett tag sedan att jag alltid spanade in med stora ögon på min brors presenter, dvs med avundsjuka. För alla andra barn i släkten och vänskapskretsen älskade dockor, klänningar och rosa.
I vårt bostadsområde fanns det gott med barn från olika länder så uttittad blev man inte och ingen sa egentligen något, Både jag och min bror var precis som alla andra.
När jag var yngre gillade inte att använda mitt koreanska namn eller prata om mitt koreanska ursprung med någon. För det var ändå inget jag kände tillhörighet med eller brydde mig om.
Vid 11 års ålder fick jag världens mest, NÅGONSIN, korkaste fråga av min lärare, Inför hela min klass på ca 30 pers sa hon: C, Hur känns det att vara adopterad?
Jag blev helt stum och trodde att hon skämtade. sedan reste jag på mig och lämnade klassrummet. När jag kom ut kommer jag ihåg att jag började gråta för att jag blev så arg.
Skulle jag, bara för att jag är adopterad känna mig annorlunda?
Jag berättade aldrig detta för mina föräldrar, jag sa det till dem när jag var 19 år. De frågade varför jag inte sagt något tidigare, nu i efterhand så kändes det så otroligt omoget att komma från en person som var 50+ att det inte ens var värt att nämna!
Utöver det har jag aldrig varit med om liknande händelser. Men det är klart att vissa människor sagt vissa mer eller mindre korkade saker, men inte på så sätt att jag känt mig ledsen. Genom åren lär man sig bara att leva med att människor är okunniga. Det är många gånger jag vill säga till men känns onödigt att försöka då den okunnige inte kommer kunna förstå ändå. Utan istället kommer jag ses som konstig.
I övrigt då, ja som alla andra syskon så bråkade jag och min bror en del som barn Annars så har han alltid varit snäll, han har nog varit mycket snällare mot mig än jag varit mot honom. (^^;;)
Även han har nog fått en del frågor om sitt ursprung men även han har fnyst åt dem, vi är ju ändå svenskar!!
År 2001 åkte hela familjen till Korea för första gången sen vi båda kom till Sverige. (Jag är född 1988, min bror 1986)
Jag tror att vi båda fick en chock, allt var så annorlunda som en mardröm! Jag insåg hur svensk jag egentligen blivit!!
Plötsligt såg vi ut som alla andra, lukter som vi aldrig stött på fanns, tecken och skyltar var obegripliga osv.
Det var 10 intressanta dagar och jag kommer ihåg att jag INTE ville äta den då främmande och läskiga koreanska maten. Så det blev pasta och div. snabbmat och likanade vi kände igen.
När vi sightsade runt i Seoul och folk stirrade på oss då vi var tillsammans med våra föräldrar som hade ICKE koreanskt ursprung.
Resan i sig var mycket givande, när jag kom på att fotbolls VM skulle gå året efter skrek jag på pappa och sa att han hade valt fel år att åka på! Han skrattade bara och sa att han inte ville att jag skulle försvinna i någon stor folkmassa. (Det var svårt som det var då med!)
I Seoul bor det 10 miljoner och ja.. det är inte lika lätt att hålla reda på oss där som här hemma i Sverige.
I Korea fick vi frågor av div människor då de inte kunde förstå varför vi var med utlänningar.
Vi försökte förklara så gott vi kunde på engelska men som vi alla vet är asiater inte direkt kända för att vara flytande.
En dag när vi åkte tunnelbana började en man i kostym att peta på mig, jag blev lite rädd sedan började han ställa olika frågor. Han hade sett på när jag och min bror pratat och kunde inte förstå vilket språk vi talade, för honom var det desamma som ett påhittat språk. Han upprepade att han kunde se att jag var Korean på mina ögon och näsa. Jag förklarade att jag var adopterad och var i Korea för första gången. Plöstligt tog han upp sin fina skinnportfölj och tog fram en tunnelbanekarta och ringade in stationen där han jobbade och bad mig ta med min familj och besöka honom. Han gav mig även sitt visitkort och klev sedan av tunnelbanan. Det komiska med situationen var att vi skulle av vid samma station men jag väntade med att gå av tills han hade gått. Mamma och pappa hade stått lite längre bort och frågade sedan om vad som hänt medan min bror bara stod och skrattade.
Efter resan 2001 hade jag inga speciella förhållanden till Korea, det var skönt att komma hem.
Nu hade jag sett allt och var nöjd med det. En gång räcker...trodde jag då!
Under fotbolls VM följande år blev jag såklart lite mer korean och var stolt när de fick VM Brons, med tanke på hur det gick för Sverige.
Grönteodling i Boseong
2003-2004 kom jag i kontakt med koreanska filmer och musik och jag träffade även på en del koreaner. Plötsligt började mitt intresse för landet, mat, film, musik osv att växa. Tidigare hade jag spanat in japansk musik, manga, film o serier men nu började även mitt intresse för den koreanska delen. (Bör kanske nämna att en av mina föräldrars vänner är av japanskt ursprung så genom den familjen kom vi i kontakt med div. japanska saker från ung ålder)
2005 började jag ta helgkurser i koreanska på Koreanska skolan i Stockholm. Anledningen till detta var just för jag älskar språk och träffat koreaner så det kändes som en rolig hobby. Jag lärde mig inte så mycket eftersom jag gick dit för att ha roligt istället för att plugga. Dessutom hade jag nog med plugg i min vanliga gymnasieskola.
2006 fick jag en ny lärare som tvingade oss att plugga hårt, det slutade med att 4 personer i min klass slutade, så vi var endast 2 elever kvar. Jag tyckte dock att det var kul och vår lärare var så bra trots att han var mycket sträng. När jag sedan åkte till London våren 2007, träffade jag en del koreaner genom honom. En av dem är bland mina närmaste vänner idag.
Sommaren 2007 samma år jag tog studenten åkte jag till Korea på semester i ca 2,5 veckor. Detta på grund av mitt nya intresse för Korea och att mina vänner inspirerat mig till att ge Korea en ny chans. Först var mamma med i drygt en vecka sedan stannade jag kvar och umgicks med koreanska kompisar som jag träffat i London. Min bror som åkt till Japan med sina kompisar kom över i fem dagar och vi upplevde Seoul på egen hand. Mycket hade förändrats under sex år, framförallt teknologi men även mode och byggnader.
Efter gymnasiet var jag osäker på vad jag ville göra, så det slutade med att jag valde att studera koreanska vid Stockholms universitet. Dock la jag mer fokus på våra historie- och samhällslektioner än språklektionerna. Jag tyckte inte heller att språklektionerna var givande då föreläsarna inte var de bästa. De bytte stil ofta eller bedöma otroligt olika beroende på person.
Sydkoreas östkust, Kangneung 2008
2008 fick jag ett stipendium via INKAS, en organisation för adopterade i Korea.
Jag studerade en termin på Ewha Womans University i centrala Seoul. Jag var i Korea i ca fyra månader. Jag lärde mig mycket mer koreanska där än vad jag lärt mig hemma på SU, dels för att det var ett högre tempo men också hårda krav från lärarna. Mina lärare heller kunde inte ett ord på engelska så när det var något man inte förstod var det svårt att hänga med.
De flesta av mina klasskompisar talade inte engelska så jag var tvungen att studera mycket för att kunna konversera med dem. Men en av dem som jag träffade under den terminen är idag en av mina närmaste vänner. Trots att hon nu flyttat hem till Japan och jag till Sverige så håller vi kontakt via brev, Facebook, div smartphone appar och telefon.
2009 i november bar det av till Korea igen, precis som förra gången fick jag stipendium av INKAS men denna gång till Sogang University. Så trots att jag fått ett bra jobb valde jag att ta denna chans eftersom mitt intresse för Korea vuxit så pass mycket att det kändes fel att sluta.
Jag måste även tillägga att jag föredrog sättet de lärde ut på Sogang mycket mer. Jag började med nivå 3 och när jag åkte hem till Sverige var jag klar med nivå 5. (Koreanska studeras ofta mellan mellan nivå 1-6)
Under mitt år i Korea fick jag många nya vänner och fick njuta av det dagliga livet i Korea ännu mer. Att bo och spendera längre tid i Korea har fått mig att se på Korea med andra ögon, dvs andra än de man ser som turist.
Den största delen av min tid i Seoul bodde jag tillsammans med andra adopterade i en lägenhet i centrala Seoul. Vissa av dem kom jag mycket bra överens med och andra mindre.
Man möter folk som liksom jag haft och har en helt underbar familj i Sverige (de i sina resp. länder) men andra som haft det svårt eller mer eller mindre tror att gräset är mycket grönare på andra sidan.
Tack vare INKAS fick jag chansen att stanna i Korea under ett bra tag utan att behöva kosta mig allt för mycket! Jag kunde istället använda mina pengar till nöjen! (^^;;)
Jag älskar att jag fått chansen att se Korea från ett perspektiv där jag kan blanda in det bästa som Korea har att erbjuda. (Superbra shopping, snygga killar, supergod mat, grymma filmer & tv-serier och sjukt bra musik men framförallt UNDERBARA VÄNNER)
Det är klart att det varit lättare att ta sig fram i Korea sen jag lärt mig språket, men det ska inte vara något hinder för att kunna njuta av vad lander har att erbjuda!
Men jag har också lärt mig en del negativa sidor, både med landet Korea och kulturen, som nuförtiden beskrivs som mycket positivt. Precis som vilket annat land finns det både för- och nackdelar! Allt handlar om hur mycket man vill ta till sig.
Jag har varit på en rad konserter och sett mina favoritband, gått förbi div film/tv-serie inspelningar..
Mina hyllor hemma är fulla av böcker, film och musik från Korea, men även en hel del från Japan.
Jag har inte letat upp mina biologiska föräldrar, har heller inga tankar på det, i alla fall inte just nu. Det är klart att det skulle vara intressant och se vad man fått från dem, i utseende osv. Men jag vet att ett möte med dem kan få olika konsekvenser. Jag älskar mina föräldrar och min bror och det är även den största anledningen till att jag inte har någon längtan att söka upp dem.
Ddeokbokki - en av mina favoriträtter!
Min bror har aldrig varit intresserad av Korea, dvs inte mer än att det finns god mat och bra shopping. Om jag ska vara ärlig så kan han mer japanska än koreanska!
Men det är hans val och han känner inget behov av det. Fast det är klart att han ibland frågar mig om Korea och tycker att det jag gjort är kul men för honom räcker det att se det genom mina ögon!
Jag tror att det är viktigt att man som adopterad känner till sitt ursprung, men det är inte detsamma som att lära sig om det eller försöka hitta en sk. förlorad tillhörighet.
Mina föräldrar har alltid sagt till oss att vi är adopterade från Sydkorea, men de har aldrig tvingat oss att "vara koreaner".
Varken jag eller min bror har blivit behandlade annorlunda av släkt och vänner pga vi är adopterade eller att vi har annorlunda utseende. Trots att det funnits mörkare sidor och funderingar uppstått på vägen så måste jag säga att de gått över snabbt!
Nu använder jag mitt koreanska namn med "stolthet"! Jag använder det lika mycket som mitt svenska i de sammanhang som är lättare att använda sig av det.
Dessutom måste jag få säga att mitt namn på koreanska är "fint", både lärare och vänner som jag träffat för första gången har sagt "Vilket fint namn du har, mitt är så vanligt och tråkigt" "Ditt namn är sånt namn man brukar ge prinsessor" osv. Så det är klart man ler lite extra och tänker på att man har ett namn som har en fin betydelse.
Mina föräldrar har aldrig varit emot att jag spenderat mycket tid i Korea, de känner snarare sig mer koreanska genom mig och min bror!
Både mamma och pappa älskar Korea, framförallt all shopping och god mat!
Jag var i Korea i somras (2011) och mamma var sur för att hon inte fick åka med, men å andra sidan fick både hon och pappa massa presenter när jag kom hem.
Att åka till Korea nu, är som att åka till mitt andra hem. Jag kan "mitt" Seoul, jag vet vart man ska åka och gå utan att känna min vilsen! Jag har underbara vänner därborta som jag alltid ser fram emot att se igen!
Bara för att jag valt att söka upp mitt ursprung betyder det inte att jag är missnöjd med det jag fått och har här hemma i Sverige.
Bara för att jag valt att söka upp mitt ursprung så har inte min bror automatiskt gjort samma sak. Vi har valt egna vägar, men oavsett våra olika val är vi båda mycket glada och nöjda och vet att när vi kommer hem till mamma och pappa så finns de alltid där för oss båda!
Jag har hittat min nyckel till Asien, intresset för kulturen, språken, musiken, filmer o tv-serier... men kanske framförallt MODET, jag tror jag föredrar den japanska (dvs om man öppnar garderoben ser den ut som den är tagen från en modebutik i Osaka/Tokyo) men har även otroligt mycket från det koreanska modet!! Min favoritsida på nätet är nog koreanska Gmarket, därifrån kan jag få allt-ifrån-himmel-och-jord. samt på så sätt leva kvar i asien när jag sitter hemma i Stockholm.
Jag bör kanske nämna att förutom kläder och skor mina hyllor hemma är fulla med smink, accessoarer, böcker, dvd-boxar och cd-skivor från Japan, Korea o Taiwan!(främst) Även ett av mina favorit balsam köper jag från Japan, mitt hår har aldrig mått så bra sedan jag började använda det!!
Jag kommer alltid att vara adopterad.
Jag kommer alltid att vara lite annorlunda
Jag kommer alltid att vara en del av 2 världar
Jag kommer alltid att vara en del av något speciellt som jag själv kan bestämma över!
